Återanvändning ligger i tiden och därför vill även jag vara med min tid. Därför återanvänder jag en rubrik till en krönika som redan använts för några år sedan. Denna gång handlar det om att jag kommit till en insikt. Jag har alltid vetat att jag inte kunnat så mycket om det vegetariska köket.
I ett Facebookinlägg härförleden förklarade en vän till en vän mycket tydligt att skillnaden på en vegan och vegetarian var bara det idealistiska förhållningssättet där veganen tar sitt avståndstagande mot att människan skulle vara överordnad djuren genom att inte ”bara” bojkotta kött, utan även bojkotta även djurparker, skinnkläder och så vidare.
Jag har alltid levt i den felaktiga tron att skillnaden på vegan och vegetarian är att veganen inte äter ägg och mjölkprodukter, vilket vegetarianen kan göra. Nu fylld av djupare insikter i frågan inser jag att om en vegetarian ska tillåta sig att avnjuta en gräddsås eller äggtoddy måste denna kalla sig lacto-ovo vegetarian.
Just därför är det slående hur gott ovetande sällskap jag uppenbarligen befunnit mig i. En stor del av politiska beslutande församlingar, många allmänna opinionsbildare, men även en hel del journalister har nog inte hittat det lilla, men viktiga, definitionsförtydligandet i den allmänna debatten. Även Livsmedelsverket stöder denna ovan nämnda definitionen av vegetarian. Hittills har diskussionen om köttfria dagar i skolan, eller på arbetsplatsen, huvudsakligen handlat om vi ska äta kött eller ej.
Jag har alltid förundrats – och ilsknat till – över att den diskussionen alltid handlar om att ta bort köttet en dag och inte vad vi ersätter köttet med i stället. Med min nya insikt om att äkta vegetarism handlar om att ersätta även ägg och mjölk, anser jag att vi kan lägga köttdiskussionen åt sidan. Jag har inte sett ett enda förslag eller politisk diskussion som handlar om att vi ska införa en lacto-ovo vegetarisk dag i skolan, utan kort och gott vegetarisk dag. Skillnaden är radikal. Inte minst för vårt landskap.
Vi äter för mycket kött, således kan vi teoretiskt (om vi på konsumentnivå hade kunskapen) minska på det importerade köttet en dag i veckan och i stället fortsätta äta svenskt kött i samma eller till och med lite större omfattning och ändå göra det med gott samvete. Om vi däremot börjar prata om att införa en fullskalig vegetarisk dag innebär det att en dag i veckan säger vi att vi medvetet ska säga nej till mat från minst 50 procent av vårt svenska landskap!
Som jag förstått, men här reserverar jag mig för att jag inte är speciellt insatt, så baseras en icke oväsentlig del av mjölkprodukterna i det vegetariska köket på havremjölk, sojamjölk och vegetabiliska oljor som inte kommer från Sverige. Visst havre kan vi odla med framgång i Sverige, men inte i många av de mellanbygder som i dag domineras av vallodling på grund av bristande lönsamhet för spannmålsodling. Vidare kan man konstatera att det inte är någon slump att vi inte odlar linser på östgötaslätten, men väl i stället huserar mest värphöns i Sverige. Höns äter vete och det kan vi odla med framgång på Sveriges lerslätter.
En ytterligare paradox i sammanhanget, är att det oftast är samma folk i samhällsdebatten som propagerar hårdast för ekologisk odling som också starkt förespråkar att vi ska äta mera vegetariskt och hålla färre djur. Eftersom djuren med sin stallgödsel och sitt gräsätande, är en viktig, kanske den viktigaste, motorn för det ekologiska odlingssystemet har jag svårt att få ihop detta balkongbiologiska resonemang.
Sålunda vill jag till er som läser detta, uppmana er alla att med kraft bekämpa och invända mot de kejsarens nya kläder som sveper över den svenska samhällsdebatten i en len samvetsdämpande flummig dimma.
Må så gott i det vegetariska – men igenväxta – Sverige önskar Peter
PETER BORRING peter.borring@telia.com
Peter Borring är regionordförande för LRF Östergötland
