Lars Lindh har gått i far och farfars fotspår.
GUNNARSKOG (VB)
Lars Lindh ville bli bonde redan som barn. Lantbruksarbetet lockade och vid fem års ålder blev han sin farfars osviklige följeslagare under ladugårdsturerna.
– Att stiga upp i ottan och vänta på farfar var lycka, minns Lars Lindh som 1999 övertog släktgården Där Oppe i Tollesrud.
Lars Lindhs farföräldrar hette Karl och Elsa Lindh och de flyttade in på gården Där Oppe som unga. Flera decennier senare övertog Lars Lindh lantbruket efter sina föräldrar Sven och Lena Lindh.
– Från det jag var liten gick jag i farfars skola och fick lära mig gårdssysslorna, berättar Lars. Sedan har pappa gett mig hjälp och stöd under åren.
Lars Lindh är tacksam för hur livet format sig, föräldrarna bor kvar på gården och hans pappa brukar ännu komma knallandes över backarna. Lars gifte sig med stadsflickan Pernilla och de fick två söner. Lars och Pernilla Lindh har valt helt olika yrken. Han är bonde till hundra procent och hon jobbar inom vården.
Efter högstadiet på Järvenskolan gick Lars en verktygsmakarlinje i Arvika.
– När jag även hade klarat av militärtjänstgöringen jobbade jag bland annat med traktorreparationer och fick lära mig en del på det området, berättar Lars Lindh.
– Pappa gick över från mjölkproduktion till köttproduktion och numera håller jag en besättning på hundratalet nötkreatur av rasen Charolais. Jag köper in en tjur per år från Wiklert Charolais i Kristinehamn. Tjurarna är stambokförda hos uppfödaren, informerar Lars Lindh.
Lantbruket kräver ibland tunga tag och som ensam bonde är det svårt att ligga sjuk även bara för någon dag.
– Mycket av lantlivet är ändå positivt, Jag trivs gott här hemma även när jag är ledig.
Under vår promenad i rasthagar och ligghallar tar han sig god tid med djuren. Kalvarna föds mellan december och mars. De nyfödda får särskild omvårdnad och bär kläder, som egentligen är stora hundtäcken.
Fritiden upptas till stor del av engagemang och sociala kontakter i samband med sönernas idrottsaktiviteter, fotboll i Gunnarskog och innebandy i Arvika. Det framkommer att Lars inte vill ta på sig några föreningsuppdrag utan nöjer sig med att vara medlem i LRF och Tollesruds jaktklubb.
Det måste finnas både tid och rätt vilja för att sitta på förtroendeposter. Hemmet måste skötas och det kräver sin del vid sidan av lantbruksjobbet.
– Huset vi bor i var tidigare farfars och farmors hem och är i grunden gammalt. 1955 gjordes en större renovering, då källaren sprängdes fram och övervåningen byggdes på. Senare har jag gjort nödvändigt underhåll och renoveringar efter behov.
Större investeringar som maskin- och inventarieköp följer i huvudsak en genomtänkt plan. – En del tjänster måste jag köpa mer spontant, till exempel bortforsling av avfall och hjälp med djurtillsyn. Uppvärmning av fastigheterna sker med ved från vår egen skog.
– Odlingsmässigt täcker jag upp vårt eget behov men köper också foder från Värmlant i Säffle.
2015 har varit ett ganska bra år, bekräftar han, men när samtalet kommer in på bidragsbiten från EU låter han inte alls begeistrad.
– För att vara uppriktig är det bara krångel med EU-formaliteterna, påstår han. När det gäller utbetalningar till bonden tycks inte samma regler angående tidsgränser gälla som när bonden ansöker.
– Utan eget kapital kan jag inte se hur en verksamhet kan fungera. Det finns en maktlöshet hos bönder generellt, menar han.
Själv vet han till exempel att han inte kommer att återuppta mjölkproduktionen.
– En gång medan pappa drev gården demonstrerade han för bättre mjölkpriser. Vid det tillfället översteg de till och med nulägets, kommenterar Lars.
Cirka 30 djur skickas till slakt varje år. Det är ungefär så många kalvar som föds under samma period.
– Charolaisbesättningen är behändig att jobba med.
Tjurarna ser godmodiga ut men samtidigt respektingivande i sin kraftfullhet. Ett vuxet djur väger över ett ton och tjurarna lunkar fritt bland korna, fast kor som kalvat har egna boxar. Redan efter några dygn måste kalvarna ut bland besättningen för att klara sin inrättning i rangordningen.
En ko av modell större knallar fram till Lars.
– Min favoritkossa, hon är 15 år, säger han med ett stort leende.
Presentationen av favoritkossan ute i rasthagen får härmed avsluta det lärorika och synnerligen trevliga besöket på gården Där Oppe i Gunnarskog, Arvika kommun.
Text och bilder: LIZZIE GERD JANSON
