ARVIKA (JB)
Per-Holger Gustafsson driver uppfödning av kreatursrasen highland cattle i mindre skala. Jordbruket drivs som bisyssla på barndomshemmet i Speke. Ett ordinarie jobb är dock ett måste för att överleva som småbonde.
– Med inkomst enbart från jordbruket skulle jag behöva ha så ofantligt många fler djur, förklarar Per-Holger rakt på sak.
Utan EU-bidrag skulle det inte fungera heller, påpekar han vidare. Hans besättning består av totalt 16 djur. Noga räknat är det åtta kossor, en tjur och sju kalvar som för närvarande går på betesmarkerna vid Där Väste. Per- Holger äger fastigheten men boningshuset och marken för övrigt disponeras av sonen Mikael med familj.
– Jag och min fru Yvonne bor i fastigheten intill som heter Lappen, säger Per-Holger.
Han jobbar som fastighetstekniker på sjukhuset i Arvika och Yvonne är inom vården. Per-Holger har bott i Speke hela sitt 60-åriga liv.
– De första skolåren gick jag i Högvalta, grannbyn några kilometer härifrån. Under högstadiet och för fortsatta studier blev det Arvika.
Mellan Speke och Arvika är det bara knappt en mil och Per-Holger valde att bo kvar och bilda familj i sin hemby.
– Idag är våra tre barn vuxna och vi har fått sex barnbarn.
Även sonen Marcus har stannat kvar i Speke vilket jag är glad över, säger Per-Holger.
– Jag har länge funderat på att återigen starta upp jordbruk på ägorna. Det är en rofylld syssla och nu kommer jag att fortsätta med djurhållning så länge det är möjligt. Highland cattle är förhållandevis lättskötta och därför går det bra att kombinera uppfödning och annat jobb.
Per-Holger tycker om att sälja djuren levande, särskilt roligt är det att sälja till unga bönder som vill etablera sig inom jordbruket. Peter Olsson i Bosebyn är exempel på ung bonde som köpt djur från Per-Holger. För övrigt har han sålt sina djur i Västvärmland.
– Jag tar en runda bland min djurbesättning minst en gång om dagen. I regel är det tillräckligt. Allt förlöper vanligtvis normalt, även kalvningarna. Morötterna jag bär med mig tycker djuren om, hela besättningen strömmar till så fort jag visar mig.
Rejäla vindskydd är uppsatta på Där Västes öppna marker. Den vackra vyn sträcker sig ända ner mot Speketjärn. Ett annat intresse är viltvårdsjakten.
– Mest blir det rådjursjakt för mig och taxen, kommenterar Per-Holger. I älgjakten deltar jag utan hund. Mikael håller sig däremot med flera typer av jakthundar.
Det negativa i jakttillvaron är riksväg 61 som går genom Speke, framkommer det.
– Flera av våra hundar har blivit påkörda och hastigheten verkar bara öka. Det leder till problem, eftersom hundarna behövs i jaktvårdsarbetet. Dessutom är själva händelsen en förfärlig upplevelse.
I viltvårdsområdet ingår cirka 20 personer, samtliga markägare varav några är hundägare. – I vårt lilla Speke samarbetar vi bra, uppger Per-Holger, och allt skulle vara frid och fröjd om inte vägproblemet funnes.
– Viltstängsel längs Spekesträckan kunde vara på sin plats som en av åtgärderna. Realistiskt sett skulle det även minska de traumatiska jakthundskadorna.
Text och bild: LIZZIE GERD JANSON