Björn Pil med sin gård på andra sidan fältet.
LINKÖPING (JB)
Björn Pils intresse för beredskap går långt tillbaka. När han senare blev bonde på Norrgården i Hulta föll flera bitar på plats. Ett småskaligt lantbruk med egen foderförsörjning och många olika kunskaper ger honom något han värdesätter högt – möjligheten att klara sig själv.
Alla strävar inte efter ett stort, och gärna expansivt, lantbruk. En del vill hålla det hela i mindre skala. En av dessa är Björn Pil på Norrgården i byn Hulta. 2013 tog han över efter sin far, Börje Johansson, och flyttade hit 2014.
Hur stort har du?
– I dagsläget har jag 18 hektar åker, men den här gården är på sju-åtta hektar åker och 13 hektar skog och så har vi ett skogsbete, det räknas väl delvis in i skogen.
– Tre kossor finns här, varav en rödkulla och sju, varav två rödkullor, på naturreservatet. Så har jag även 44 får på andra betet och tre trädgårdsfår här och så har jag fjolårets tacklamm. (Läs mer om den gamla lantrasen Rödkulla på sista sidan)
Här har man sedan länge strävat efter att vara självförsörjande på foder. Björn har odlat lite spannmål, men har som han säger ”lagt ner den biten”.
– Det är en ganska dyr grej att hålla på med när man inte har så mycket. Det finns inte tröskor att köpa som går in på mina små åkrar. De är för stora allihop.
– Så vi skrotade tröskan i våras, men jag har ju under hela tiden, även då det gäller mjölkproduktionen, strävat efter att vara självförsörjande på foderbiten.
– Jag har gått ett steg till. Korna har inte fått spannmål på flera år mer än lite grand precis när de kalvar för då behöver de kanske lite extra energi, men det ser man på dem.
Han fortsätter:
– Jag kör ren gräsmjölk och när man tittar på mjölkfrågan är det mycket bättre. Sedan försöker jag att inte köra ensilage över huvud taget, om jag klarar det. Det är hö- och gräsmjölk.
– Vi har eftersträvat att ha så ren mjölk som möjligt. Det fick jag faktiskt priser för de sista åren, renast mjölk i Östergötland, innan jag fick sparken från Arla.
Var du för liten?
– De skrev det inte i klartext, men kan man läsa mellan raderna så är det ju det precis det som handlar om. Sedan har de ju höjt minsta leverans, det kom efteråt.
Utan att gå in på alla regler så får Björn därmed inte sälja mjölken alls, inte ens direkt till konsument, inte heller ostarna och smöret han gör av den. Mjölken får bara användas för husbehov.
– Årets projekt har varit rökta ostar, med framgång, tycker jag. Däremot säljer han kött direkt till konsument, något som blivit möjligt på senare år. En del har alltså blivit bättre. Han får hem köttet från ett mindre slakteri vakuumpackat och klart.
Innan Björn tog över gården har han haft en helt annan bana.
– Jag har sysslat med beredskapsfrågor och annat sedan var barn egentligen. Jag packade mina första överlevnadsryggsäckar när jag gick i mellanstadiet och hade lite överlevnadskurser och grejer.
Han hade en militär karriär som slutligen betydde att vara chef inom hemvärnet under 14 år. Därefter blev det FRG i Vårdnäs tills verksamheten centraliserades och hamnade inne i Linköping. Beredskapsintresset finns ändå kvar.
– Om man sysslar med beredskap ett tag så inser man att om man ska klara av en beredskap och en överlevnad på egen nivå så måste man bli bonde, då i småskaligt format.
Är det alltså lite av en grundfilosofi med en liten gård för beredskap?
– Det ligger mycket i det, att kunna klara sig själv, svarar Björn Pil. Det är väl därför man håller på med många olika saker. Jag tycker det är lite roligt, att veta hur man gör allt från kolmilor och tjärdalar till att slå med lie och göra lite maskinellt.
– Gården är liten, den är så liten så man skulle inte kunna leva på den som de säger, men det beror ju på hur man vill leva på den.
Text och bild:
BO BÄCKMAN
