Jag har ju sedan över 20 år en liten fot i gymnasieskolans värld. Sedan 15 år drygt är det i princip ingen gymnasieutbildning utan vuxenutbildning inom lantbruk… som jag kommer i kontakt med. Men det är ändå intressant att följa utvecklingen i skolan inifrån så att säga. Jag tillhör de där svartfötterna som drar ner kvalitén i svenska skolan genom att inte vara behörig lärare. Trots många år som aktiv praktiskt verkande lantbrukare inom just de ämnesområden jag undervisar i, högskoleutbildad och med stort nätverk inom relevanta områden och löpande egen fortbildning – så är jag alltså egentligen inte en rumsren lärare i skolans värld.
Att lägga så mycket fokus på lärares behörighet har varit en teoretisk väg för lärarfack att höja statusen – och lönenivå – på yrket och för teoretiskt lagda föräldrar att vaggas in i falsk trygghet att deras barn får bästa möjliga utbildning. Eftersom att lärarens roll som auktoritet i klassrummet – och i samhället – på senare år degraderats, lönerna haft svårt att hänga med och intagningspoängen på lärarutbildningen inte direkt höjts på grund av av hög konkurrens, så kan man ju konstatera att så stort och ensidigt fokus på behörighet och legitimation faktiskt inte funkat så bra.
Liberalerna som draggar bäst i lärarkretsar har ju drivit frågan hårdast genom att införa lärarlegitimation för respektive ämne för en betygsättande lärare. Det räcker alltså inte att du är pedagogiskt utbildad utan man ska också ha legitimation inom rätt ämne för att få sätta betyg. Vilken annan myndighetsutövning förutom möjligen vården krävs legitimation för att ta beslut? Under en period var jag sakexpert på konsultbasis åt Skolverket och skulle bedöma – validera – de som sökte om lärarlegitimation inom kurser i lantbrukets växtodling och teknik. Det förekom sökande som hade lite erfarenhet av trädgård – i bästa fall – men hade självförtroende nog att söka om behörighet för lantbrukets växtodling och maskiner. Jag avrekommenderade i liknande fall, men det är intressant att jag av Skolverket ansågs ha tillräcklig erfarenhet, nätverk, praktisk och teoretisk ämneskunskap att vara lämplig att bedöma om andra yrkeslärares erfarenhet och teoretiska kompetens var tillräckligt för att få sätta betyg. Men inte för att få själv sätta betyg!
Missförstå mig rätt, även jag tycker att det är rimligt att den som ska undervisar har vidimerade pedagogiska förmågor och helst även pedagogisk utbildning i botten. Men i just yrkesämnen är den praktiska förmågan att lära ut kunskaper, yrkes – erfarenheten i det aktuella ämnet och förmågan att följa det aktuella ämnets utveckling i praktiken i nämnd ordning viktigare än vilken pedagogisk utbildning läraren har. Jag har sett detta alltför många gånger under mina 23 år som lärare!
Tvärtom går många yrkesgymnasier på knäna för att de har svårt att hitta yrkeslärare. Stegen för att komma in, men faktiskt även gå ur skolans värld och ha en fot i praktisk yrkesverksamhet parallellt måste vara mycket lägre! Det skulle både skolans värld, arbetslivet men inte minst eleverna vinna på. Jag tror inte det vore svårt alls att hitta lagom långa pedagogiska utbildningar som kunde göra steget mellan det övriga yrkeslivet och skolans värld betydligt mindre för fler. Det största hindret ligger inte i den praktiska möjligheten utan i de formella och juridiska hindren som skolans värld och lärarnas företrädare själva varit bra på att bygga upp!
I en annan krönika ska vi hantera den alltmera administrativa bördan som lärarna dignar under.
Må så gott i ett alltmera teoretiskt Sverige önskar Peter
PETER BORRING
samhällsdebattör och opinionsbildare
