Jag har förmånen att sitta som ledamot i Länsstyrelsens insynsråd. Det är en form av rådgivande delegation till myndighetsledningen som i princip alla myndigheter har. Insynsrådet har ingen som helst beslutande roll. Att bara få tycka utan att ha något som helst ansvar för ett beslut är ett rätt tacksamt uppdrag.

Nu har det snart gått ett år sedan Sverige stängde ner. Låt gå att vi inte stängt ner i samma totala omfattning som många andra länder. För ovanlighetens skull har jag försökt vara lite försiktig i alltför vidlyftiga åsikter om vilken strategi som är mest framgångsrik.

Under hösten har det amerikanska valet engagerat även svenskar på ett sätt som aldrig tidigare. Inte konstigt för få makthavare världen över har väl irriterat, förfärat och skapat blodstörtning hos så många som Mr Trump.

I samband med det amerikanska presidentvalet får frågor som frihandel och protektionism mera fokus. Jag upplever att det funnits och finns en onyanserad övertro i bland annat Sverige på hur mycket Joe Biden kommer förändra USA:s politik.

Nu drar det ihop sig igen till blåsväder runt vindsnurrorna. Det är ju bra kan man tycka, själva vitsen egentligen. Men kanske inte blåst på detta sätt.

Jag brukar försöka lyssna ifatt en del ”sommarpratare” när jag sitter i traktorn på hösten. Alla har sin favorit av sommarvärdar och min var ju inte Greta eller ÖB Michael Bygdén, även om den senare var intressant och klok.

Ingen inom lantbrukets större och tyngre organisationer som vill framstå som framtidsinriktad och trovärdig har på allvar vågat eller velat prata om strukturrationaliserings fördelar och nackdelar.

För några dagar sedan flyttade jag stortraktorn och kultivatorn. Jag har förmånen att runda Sveriges 5:e största stad och en förort där man under nästan ett års tid renoverat en genomfart. Givetvis får man numera, där man förut kunde åka igenom nätt och jämnt, klättra upp på kantstenen med ytterhjulen.