Lantrasen Rödkulla var på väg att dö ut, men har räddats.
LINKÖPING (JB)
Rödkullan är en gammal svensk lantras, en av våra få kvarvarande. Rasen var nere på under 20 individer och på väg att dö ut, men räddades.
Emellanåt stöter man på djur av så kallad lantras. Raser som Linderödssvin, Skånegås, Gutefår och Svensk ardenner hör till den kategorin. ”För att räknas som lantras ska de ha funnits i ett område så länge att de anpassat sig till den lokala miljön.” skriver Nordens Ark.
Bland lantraserna finns korasen Rödkulla. Den är enligt rasföreningen ”en hornlös kombinerad mjölk- och köttras”. Vikten varierar mellan 350 och 600 kilo. Vidare står det att den är bäst lämpad i produktion med hög grovfoderandel.
Föreningen skriver vidare att ”Rödkulledjuren är mycket goda betesdjur. De visar stor köldhärdighet och kan med fördel vistas ute även under den kalla delen av året”.
Även om rasen är gammal så dröjde det till 1912 innan den erkändes som ren ras och en avelsförening bildades. I slutet av 1930-talet lär det ha funnits cirka 30 000 djur. Senare problem med inavel och annat betydde en nedgång för rasen.
Under sena 1970-talet hade det blivit riktigt illa. ”Innan intresset att bevara denna gamla ras började sprida sig på allvar hann antalet renrasiga rödkullor sjunka till endast 18 stycken kor och en enda semintjur)”.
Rasföreningen anger att det 2009 fanns 1200 renrasiga hondjur. Noaks Ark anger 733 handjur och 1856 hondjur för 2020 och att rasen fortfarande är akut hotad. Siffrorna har en viss osäkerhet, men ger ändå en ledtråd om hur det står till.
Björn Pil på Norrgården i byn Hulta söder om Linköping har tre rödkullor. Han berättar lite om sina erfarenheter av rasen.
– Folk säger ibland lite slarvigt vikingakossa om den, inleder Björn. Det är en lite mindre ras, men det är behändigare på många sätt och vis.
– Den är hornlös, vilket gör att det är mindre risker för en själv. Vi avhornar de andra korna. Även om man avlar på hornlöshet på SRB och annat också numera så finns det där. Det är ju dominant. Korsar man rödkullan med SRB så får du en hornlös ko. Det är bra.
Det är inte bara det rent fysiska som skiljer Rödkulla från andra kor.
– Jag upptäckt att de är väldigt annorlunda, fortsätter Björn. Det är ett djur som är mycket mer observant än vad våra övriga kor är och väldigt känsliga för förändringar.
– Det är mycket mer rörelse och temperament på ett sätt. Vaksamheten framför allt. De ser och hör och reagerar på allt, mer eller mindre. De vet vad som händer. Det har både sina för- och nackdelar.
– Jag skulle kunna säga att bland de mer etablerade mjölkraserna så tror jag att rödkullan är mest lik jerseyn i beteende och sådär.
För honom och hans gård passar rasen ganska bra.
– Kvigorna jag köpte först var ganska vilda. De hade gått i lösdrift och var inte vana att bli hanterade. De är lite svårare att tämja till, är väl uppfattningen såhär långt, men de är gjorda för en tid då kor bara åt gräs.
– Jag jobbar ändå så att korna i huvudsak bara ska äta gräs. Just nu äter de visserligen mycket äpplen också. Jag tyckte det passade bra.
Att Rödkulla är en förhållandevis liten ras passar också hans lantbruk. Björn Pil lämnar sina kor till ett mindre slakteri och får hem köttet vakuumpackat och klart att sälja direkt till konsument. På de stora slakterierna vill man att korna ska var så stora som möjligt för att de ska passa i maskinparken.
– Har du för små kor så får du avdrag på priset. Vilka bitar blir kvar längst i butik? Jo, det är de här stora bitarna.
– Folk vill ha små bitar och då är det bättre att ha en lite ko redan från början.
Text och bild:
BO BÄCKMAN
