Katarina och Nils-Erik Lind driver sedan 2011 lantbruket på Ringsnäs gård. Arrendet har gått i Nils-Eriks släkt i flera generationer.
STUREFORS (JB)
På Ringsnäs gård har man både mjölk- och köttdjur. Prisutvecklingen och efterfrågan är gynnsam, men hur man ska satsa framåt beror även på annat. Det står och väger.
Idag drivs Ringsnäs lantbruket på Ringsnäs gård av arrendatorerna Nils-Erik och Katarina Lind. De har fyra heltidsanställda då företaget även har lite entreprenad och service också. Arealen inklusive sidoarrenden, uppgår i runda tal till 300 hektar, ungefär lika fördelade på åker och bete.
– Vi odlar i huvudsak vall, cirka 60 procent, berättar Nils-Erik. Sedan har vi raps, råg, vete och korn.
– Anledningen till att vi odlar råg, vete och korn är ju att havre och vete blir uppätet av vildsvinen, förklarar Katarina.
Förutom 40 mjölkkor så finns här köttdjur.
– Vi betäcker ungefär 50 djur, men det brukar vara 45, 47, som kalvar, berättar de.
Det pratas om höga köttpriser och även om brist på nötkött. Tillfället låter bra för att öka produktionen, men allt är inte så enkelt som att bara skaffa fler djur.
– Jag upplever att just nu för oss som redan är igång med djurproduktion så är ju prisutvecklingen och efterfrågan gynnsam, berättar Nils-Erik.
Det är också svårt att ställa om från ett år till nästa. Det tar i alla fall två år.
– Många är lite brända både av torkan och omvärldsläget med krig och kostnadsökningar. Då blir man ju mer försiktig, tror jag. Det finns en positiv anda i produktionen, skulle jag säga, men man är ändå försiktig med att öka upp snabbt, det är min känsla.
Historiskt så har staten kommit in med krispaket i olika former, men det är inget som de lovar när man står mitt i det utan det kommer retroaktivt, tillägger Nils-Erik. Man inte vet riktigt hur stor förlust man gör.
Stämmer det att det samtidigt är brist på nötdjur att köpa?
– Visst är det lite brist på djur att köpa, lokalt i alla fall, men när slaktpriserna stigit har även livdjurspriserna stigit. När vi ska sälja våra tjurkalvar nu på köttrassidan, har vi nästan en femtioprocentig ökning på priset sedan förra året vid samma tid.
– Det är ju jättebra för mig som har kalvarna, men den som ska köpa in dem och har behovet av det dem får ju betala jättesummor. Där är det tyvärr.
– Nu kanske slakterierna är med och finansierar en del, men skulle man gå till banken med samma fråga är deras livdjurssäkerhet bara 40 procent. Ska jag ge tio tusen för kon så ställer banken upp med fyra tusen till lån, resten ska komma från eget kapital.
Det här väcker andra frågor, som den om de unga som vill satsa på lantbruk. På Ringsnäs avundas man dem inte.
– Marknaden och regeringen måste vara med att och hjälpa till i det här fallet. Jag har ju ändå varit med och vuxit upp på lantbruket, men ska vi få in ungdomar idag måste man ändå garantera dem ett lägsta pris ”Det här lovar vi att det kommer du få in under en uppstartsfas”, kanske under fem år.
– Det kanske är enklare att komma in som arrendator. Vi äger ju ingenting, vi äger våra djur och maskiner, men i övrigt så hyr vi. Det har varit vår väg in i lantbruket. Då får vi fajtas med andra räntor än om du exempelvis ärver en gård.
Paret har ändå planer och förhoppningar om att bygga ett nytt djurstall, men även det är förknippat med viss osäkerhet. Inte ens om det blir för mjölk eller för kött är beslutat.
– Jordägaren har egentligen sagt att det är upp till oss, men mjölken är betydligt dyrare per koplats att bygga och kräver mer biutrymmen.
– Hela förra året projekterade vi för ett betydligt större bygge och var ganska långt i den processen. Man trodde på oss, det matchade fastigheten ganska bra. Sedan valde jordägaren att dra i bromsen, han var lite orolig för omvärldsläget.
– Just nu väntar vi på besked.
Trots osäkerheten finns en befriande framtidstro på Ringsnäs.
– Det skulle förenkla att veta att vi fick ett stöd, säger Katarina. Om vi får investeringsstöd så känner vi nog lite större tillförsikt i att investera i mjölken.
– De högre mjölk- och köttpriserna som varit har faktiskt gjort har man har en framtidstro och kanske har en liten buffert att lägga in på en byggnation. Vi har velat bygga nytt sedan vi började här 2011.
Paret har även något annat att väga in, de står i vägskälet att köpa loss en gård.
– Frågan är bäst för oss vad som är bäst att satsa på, eget eller fortsätta satsa här, säger Katarina. Vi har också en stor kärlek till den här gården som har gått i släkten och vi trivs bra här.
– Jag är ju född och uppvuxen här, inflikar Nils-Erik. Det är svårt att släppa det. 1944 kom farfar hit.
Läs mer om paret Lind och Ringsnäs gård på sista sidan.
Text och bild:
BO BÄCKMAN
